Hey Jealousy

Vet inte om jag orkar det här egentligen, men känns ändå som att jag måste. För hans, och för min skull.
Vi avlivade vår fina, älskade, älskade Charlie idag. Han är (var ) bara drygt 3 år gammal, frisk och allt. Men så otroligt stressad, han har tuggat sönder diverse stora saker, så som soffor. Och nu på senaste börjat öppna kyl och frys. Det funkar liksom inte.
Och eftersom omplacering inte ens finns i tankarna, pga många saker. Så var det här det enda, och det bästa för honom. Men det säger verkligen inte att det här var lätt, snarare tvärt om. Det här har varit det värsta jag har varit med om! Jag har gråtit varje dag, sen vi bestämde oss helt. Vilket var ungefär två veckor sen. Jag har gråtit hela dagen idag, och jag kommer gråta i flera veckor frammåt. Och jag vet att om flera år, när jag tänker på honom, kommer jag gråta. Det gör så sjukt ont, det går inte att beskriva.
Charlie är (var), den mest genuint snälla hund, jag någonsin träffat. Han skulle aldrig göra någon illa, bara för att. Det skulle krävas mycket.
Jag tror att, allt han har gjort när han varit ensam, är för att han inte har kunnat kontrollera sig. Hans hjärna har bara knäppt av då.
Han är (var) vår egna uppfödning, så han bodde hos oss sina första veckor. Sen såldes han, men var bara borta några månader. Så fick tillbaka honom, och vi tror att han inte blev helt bra behandlad där. Så hade vi haft kvar honom hela tiden, kanske det hade funkat bättre. Nu fick vi iaf ha honom i tre år, det har varit en underbar tid. Trots alla saker han gjort, så har han varit en sån underbar hund. Tror inte att man kan hitta en sån hund igen.

Själva avlivningen gick otroligt fort. Först fick han en lugnande spruta, som han inte riktigt ville acceptera. Han höll sig vaken, och kollade så vi var kvar hela tiden. Tills dom satte sömnmedlet, då somnade han och sen satte dom själva medlet. Vi satt kvar en stund med honom, och jag ville verkligen inte gå därifrån. Jag ville inte lämna honom där, helt hjälplös och ensam. Och veta, att jag aldrig mer kommer se honom, ta på honom eller få hans överdrivet glada pussar när man kommer hem. 
När han låg där, och vi började röra på oss, för att gå. Såg det verkligen ut, som att han äntligen hade kommit till ro. Men jag vill att han skulle komma till ro, hos mig. För satan vad jag älskar honom, och fan vad jag kommer sakna honom.
Man borde inte skaffa djur egentligen. Men jag skulle inte klara mig utan dom, Aldrig!


Så Charlie, jag älskar dig fruktansvärt mycket. Och jag hoppas att du kan förstå varför, vi gjorde det här. Och jag hoppas att du vet att jag älskar dig.
God natt mitt hjärta